Längd: 22 minuter
Beställd av Trio ZPR

Trio ZiliacusPerssonRaitinen:
Cecilia Zilliacus, violin
Johanna Persson, viola
Kati Raitinen, cello

Live-inspelning från Grünewaldssalen, Stockholms Konserthus, den 26 september 2016.

I. Aria -
II. Sarabanda -
III. Variazioni -
IV. Presto - Milonga - Corale -
V. Canon a 3 - Corale -
VI. Variazioni -
VII. Aria da capo


 

Titeln "Dreaming as the summers die" kommer från en rad i en dikt av Lewis Caroll (som anknyter till Alice i underlandet.) Dikten heter "Life is but a dream" och avslutas så här:

In a Wonderland they lie,
Dreaming as the days go by,
Dreaming as the summers die;
 
Ever drifting down the stream--
Lingering in the golden gleam--
Life, what is it but a dream?

Drömmens estetik är något som jag ständigt återkommer till. Det handlar om att förena saker som inte har det minsta med varandra att göra - och det som intresserar mig är att få dessa disparata ting att bindas samman, så att det framstår som om de hör ihop, och rentav inte klarar sig utan varandra.

Stycket består av sju satser som är sammanbundna till en helhet på 20 minuter. Där finns ett inledande allegro, ett snabbt scherzo, en långsam del och en avslutande final - på så sätt känner man igen sig från den klassiska musiken.

Här samlas många trådar från olika håll. En av dessa trådar kommer från Bach - hans Goldbergvariationer. Eftersom trio ZilliacusPerssonRaitinen har spelat Goldbergvariationerna över halva världen, så ville jag skriva in en subtil "blinkning" till dem. Mitt i det surrande perpetuum mobile som inleder verket, uppträder de åtta första takterna ur Goldbergvariationerna högst upp i fiolen, innan den spinner vidare bland de tre instrumenten. Melodin är både utsträckt  och komprimerad, så man behöver inte bli sur om man inte hinner uppfatta Bachs närvaro...

En annan tråd kommer från mitt flitiga komponerande av tangos. Här uppträder, mitt i prestot, en milonga, som är en tango-släkting i snabb tvåtakt. den är ganska rå men ska nog gå att dansa till om man så önskar.

En tredje tråd kommer från min opera, Zucco, som hade premiär på Kungliga Operan i oktober 2016. till den avslutande scenen skrev jag en aria som jag till slut bestämde mig för att ta bort, eftersom den inte passade in i den atmosfär som krävdes. Men jag var, och är, så förtjust i den där melodin, att jag förstod att den skulle dyka upp i något annat verk - och här är den alltså. Den har letat sig in i båda variationssatserna, som variationer över en opera-aria som aldrig blev en opera-aria.