Lady Macbeth

Längd: 25 minuter
Orkestrering: 2*2*22* - 2200 - timp - harpa - stråkar (minimum 6-6-4-4-2)
Beställd av Svenska Kammarorkestern.

Framfört av Katarina Karnéus, mezzosopran, och Svenska Kammarorkestern, dirigent Gérhard Korsten.
Live-inspelning från Örebro konsertsal, 3 oktober 2013.
 

Längd: 12 minuter
Beställd av Sveriges Radio.

Framfört av Katarina Karnéus, mezzosopran, och Matti Hirvonen, piano.
Live-inspelning från Folkoperan, Stockholm, 9 april 2009.
 

Båda versionerna är utgivna av Gehrmans musikförlag.

Tragedin Macbeth har fascinerat mig sedan jag var barn. Min pappa gav mig en illustrerad version (med hela texten!) när jag var nio år, och jag drogs omedelbart in i den dunkla och övernaturliga atmosfären. Särskilt gåtan Lady Macbeth var, och utgör fortfarande, en stor källa till inspiration och fruktan.

Texten (se nedan) är tagen från den första aktens femte scen. Lady Macbeth mottar ett brev från sin make, som berättar om ett möte han har haft med tre häxor under vägen hem från ett framgångsrikt fältslag. Häxorna förutspår att han kommer att bli befordrad till Than av Cawdor, och mer än detta: en dag kommer han att krönas till kung av Skottland. När häxorna försvunnit anländer budbärare från kung Duncan, som annonserar att Macbeth mycket riktigt har blivit befordrad, som förutspått.

Ladyn är begeistrad över brevets innehåll, men framför allt bekymrad över sin makes alltför mänskliga karaktär: han har inte det som krävs för att snabbt kunna bli det som häxorna har förutspått honom. Hon vill att han ska komma hem snabbt, så att hon kan ingjuta detta onda i honom som är nödvändigt, för att kunna utföra de onämnbara dåd som står emellan dem och kungakronan.

I den sista delen har Ladyn blivit meddelad att Macbeth är på väg hem - tillsammans med kung Duncan, som kommer att tillbringa natten i deras slott. Hon inser nu att det är hög tid att agera, och hon åkallar helvetets alla mörka krafter för att förvandla sig till en så fasansfull, könlös och kallblodig varelse, att hon blir oförmögen att känna ånger över sina mordiska ränker.

Den första versionen skrevs för mezzosopran och piano, och beställdes av Sveriges Radio. År 2013 beställdes en ny och längre version för mezzosopran och orkester av den förträffliga Svenska Kammarorkestern, och jag var överförtjust i att inte bara orkestrera sångerna, utan verkligen komponera ett slags orkesterdikt, där solisten är integrerad.

Orkesterversionen börjar med ett långt förspel, som målar upp pjäsens övergripande atmosfär, en dyster skotsk solnedgång, samt häxornas förutsägelser. Efter detta förspel möter vi Ladyn läsandes brevet från Macbeth, och hennes reaktion på det. Detta åtföljs av ett stort orkestermellanspel, som beskriver den snedvridna relationen mellan Ladyn och hennes make. Sedan, när korpen hörs kraxa, frambesvärjer Ladyn alla helvetets onda andar i den sista sången. Sedan följer ett kort men förskräckligt triumfatoriskt efterspel.

 

[Reads.] "They met me in the day of success: and I have learned by the perfect'st report, they have more in them than mortal knowledge. When I burned in desire to question them further, they made themselves air, into which they vanished. Whiles I stood rapt in the wonder of it, came missives from the king, who all-hailed me 'Thane of Cawdor'; by which title, before, these weird sisters saluted me, and referred me to the coming on of time, with 'Hail, king that shalt be!' This have I thought good to deliver thee, my dearest partner of greatness, that thou mightst not lose the dues of rejoicing, by being ignorant of what greatness is promised thee. Lay it to thy heart, and farewell."

Glamis thou art, and Cawdor; and shalt be
What thou art promised. Yet do I fear thy nature;
It is too full o' the milk of human kindness
To catch the nearest way. Thou wouldst be great;
Art not without ambition, but without
The illness should attend it. What thou wouldst highly,
That wouldst thou holily; wouldst not play false,
And yet wouldst wrongly win: thou dost have, great Glamis,
That which cries "Thus thou must do, if thou have it";
And that which rather thou dost fear to do
Than wishest should be undone. Hie thee hither,
That I may pour my spirits in thine ear;
And chastise with the valour of my tongue
All that impedes thee from the golden round,
Which fate and metaphysical aid doth seem
To have thee crown'd withal.

The raven himself is hoarse
That croaks the fatal entrance of Duncan
Under my battlements. Come, you spirits
That tend on mortal thoughts, unsex me here,
And fill me from the crown to the toe top-full
Of direst cruelty! make thick my blood;
Stop up the access and passage to remorse,
That no compunctious visitings of nature
Shake my fell purpose, nor keep peace between
The effect and it! Come to my woman's breasts,
And take my milk for gall, you murd'ring ministers,
Wherever in your sightless substances
You wait on nature's mischief! Come, thick night,
And pall thee in the dunnest smoke of hell,
That my keen knife see not the wound it makes,
Nor heaven peep through the blanket of the dark,
To cry "Hold, hold!"