Längd: ca 60 minuter

Teaservideo från inspelningen i Abbey Road Studios, London.

Medverkande:
Christian Svarfvar, violin
London Philharmonic Orchestra
Johan Ullén, cembalo/klaviatur
 

I början av 2020 spelade vi in Infinite Bach (tidigare kallat ReBach) med Christian Svarfvar som solist tillsammans med London Philharmonic Orchestra i klassiska Abbey Road Studios i London. Albumet släpptes i december 2021 på engelska skivbolaget Rubicon. Det finns tillgängligt på alla musikplattformar, som exempelvis Spotify och Apple Music.

Hösten 2013 snurrade Max Richters omkomponering av Vivaldis Årstiderna runt på Spotify - jag blev introducerad till denna popminimalistiska succé av den fenomenale violinisten Christian Svarfvar, och lyssnade formligen sönder verket under ett par månader. När så Christian föreslog att jag skulle skriva något liknande över Bachs violinkonserter, var det som att slå in en öppen dörr: jag har nog aldrig varit med om att komponera så snabbt och med en så oreserverad glädje: jag var som en bebis i en tallrik gröt. Det blev sammanlagt fyra violinkonserter av Bach som utsattes för denna behandling. 

(Fyra?!? Japp. Dels de två klassiska i E-dur och a-moll, därtill de två som rekonstruerats utefter pianokonserter, eftersom dessa är Bachs egna adaptioner av egna violinkonserter, vars partitur har försvunnit: d-moll och g-moll. G-mollkonserten känner du igen som samma musik som cembalokonserten i f-moll...)

Vad är det då för behandling som Bachs violinkonserter utsatts för av undertecknad? 

I likhet med Richter har jag använt delar av originalet, loopat, vänt och vridit, lagt till harmonik och tagit bort. 
Ibland är det så lite som 24 takter som fått stå som fundament för en hel sats, ibland börjar det i Bachs original för att sedan fly ut ur det, stundom börjar musiken med en lång startsträcka i flykten för att slutligen landa tryggt hemma hos Bach. 
I likhet med Richter använder jag mig av repetition och korsbefruktar originalet med en slags populärmusikalisk estetik och harmonik - dock alltid med ena foten kvar i originalet. 

Processen med att välja ut vad som ska användas ur Bachs original var otroligt roligt. Alla har vi ju favoritögonblick i musikstycken vi gillar: ofta sitter man och väntar/längtar efter just de där saliga ögonblicken i ett långt klassiskt verk. 
Hornens djupa C i kvartetten i Figaros Bröllop, det minimalistiska partiet i Petrusjka där trumpeter och tromboner spelar i kanon över orkesterns maniska riff, den tragiska höjdpunkten i skogsduvans berättelse i Gurrelieder, övergången mellan scherzot och sista satsen i Beethovens femma, osv, för att ge några exempel från mina egna preferenser. 

Och lika underbart extatiska som korta, flyr dessa godisögonblick förbi oss i musikens ström. Stopp, kan man inte få vila i det där härliga, stanna en extra stund och bada i det?

Får man knarka musik...?

Ja, såklart man får. Och det är det som har varit min ingång inprojektet, min grundläggande inställning i själva arbetet, och det är min slutgiltiga målsättning med Infinite Bach.