Tillägnat minnet av Oscar Figueroa.
För två violiner, två altfioler och två violonceller.
Beställt av Musik i Uppland.
Längd: 37 minuter (8' + 8' + 16' + 5')

Framfört av Uppsala Kammarsolister:

Klara Hellgren, violin I
Nils-Erik Sparf, violin II
Susanne Magnusson, viola I
Bernt Lysell, viola II
Erik Wahlgren, cello I
Elemér Lavotha, cello II

Konsertinspelning från den 28 april 2012.

 

Partitur och stämmor är utgivet av Swedish Music Information Centre.
 

Detta stycke beställdes av Musik i Uppland. Det är en slags tangosvit - men under komponerandet drog jag iväg så långt från både konventionell tango och "tango nuevo"-former, att jag faktiskt ställer mig lite tvekande till vad jag borde kalla det.

"Libertin" är skriven till minne av Oscar Figueroa, en temperamentsfull argentinsk operaregissör som emigrerade till Sverige 1980. Han var en mycket god vän till mig. För några år sedan bestämde han sig för att ta livet av sig, 75 år gammal. Han var mycket passionerad i sitt arbete, men därutöver var han en riktig libertin i ordets sanna bemärkelse under hela sitt liv. De fyra tango-satserna är alla olika aspekter av honom - eller snarare min uppfattning av honom - och hans energiska, hängivna, drastiska, mörka och humoristiska peronlighet strömmar ut ur musiken.

Stycket består av fyra satser, symfoniskt upplagda och av ansenlig längd.

I den första satsen, "Delirium", som fungerar som det symfoniska öppningsallegrot, kontrasteras ett stormande vildsint tangotema med avsnitt av utomvärldslig extatisk stillhet.

Den andra satsen, som har rollen av scherzo, är betitlad "Viejo Verde", vilket är en spansk eufemism för "snuskgubbe" (bokstavligen "gammal grön".) Den börjar med en långsam, överdådig tango, som följs av en humoristisk episod som innehåller kvicka argentinska danser som Milonga och Candombe, varpå det långsamma temat lycksaligt återkommer.

Den tredje och längsta satsen, verkets symfoniska adagio, "Nostalgia (Neurosis)", är ett mörkt, lynnigt och svårmodigt stycke musik. Efter inledningens våldsamma stegringar, påbörjar altfiolen en sorgsen och bitter cantilena som tas över av cellon och drivs till ett förtvivlat klimax. Efter detta tar skuggor av gamla tangoformer över scenen, kontrasterade med reminiscenser från inledingens våldsamma stämning. Allt detta får till sist sitt utlopp i ett långt, sordinerat och aningen kallsinnigt efterspel.

Den fjärde satsen, "Epitaph", den snabba finalen, är en våldsamt rytmisk, bitterljuv och väldigt snabbfotad tango, och med detta avslutas sviten.

Stycket fick sitt uruppförande år 2012 av Uppsala Kammarsolister, en verkligt spektakulär ensemble, alla av dem virtuoser såväl som ypperliga kammarmusiker. De har redan framfört det bortåt tio gånger.